Jag hade en lagning i en kindtand som började kännas konstig, dock gjorde det inte ont. Rädslan för tandläkaren är stor, mycket stor, men jag är ännu mer rädd om mina tänder.
Denna morgon åkte jag till kliniken, usch, vill bara hem. Hamnar i stolen med uppmaningen om att behövs det inte så tar vi inte bort lagningen. Det konstaterades snabbt att den var sprucken och börjar släppa + att det var lite karies under. FY.
Direkt ville jag ha bedövning. Sprutan känns men av två onda ting så önskar jag det ändå. Blir övertalad om att inte ta det men så fort jag tycker det gör ont ska jag säja till så får jag det. Då började tårarna att sakta sippra fram i ögonvrån.
Fyllningen togs bort, det gjordes rent och ny fin lagning kom på plats. Det gick trots allt bra men jag var helt slut när det var klart. Tänk att man kan ha sådana obehagskänslor, jag som fixar ALLT! Dom tyckte jag var modig som kom och ska jag vara helt ärlig så tycker jag att jag borde fått ett klistermärke eller liknande när jag skulle gå, eller hur? ?