Igår kände jag att orken bara försvann så kl 19 släkte jag lampan och visst vaknade jag till flera gånger men 6 30 ringde klockan. Det var dags för jakt. Kände att orken saknas men det går nog över bara jag kommer ut. Jag och mina vänner gick med två hundförare till och mina kompisar var riktigt taggade och letade glatt och villigt men inget skjutbart. Så känner jag att det här går bara inte så jag åker hem och sover några timmar till.
Så får jag meddelande från Japan och Tomoko att Carl, 10 år och 7 månader, somnat in idag. Vi har pratat en massa om gossen som förgyllt deras liv med sin klokhet. Han har gjort ett stort avtryck hos dom. Jag tänker tillbaka på hur vi fick kontakt och över min vånda över att låta honom åka så långt. Det blev så bra och vi har haft kontakt, även träffats, under alla år. Ett hundliv är till ända och sorgen för familjen är så stor. Carl, jag kommer alltid att minnas dej ❤️ så som jag gör med alla änglahundar ❤️
