Jag skulle göra kavring och medans jag höll på så ringde min äldsta vän. Vi har kännt varandra sedan vi var 6 år. När vi var vuxna upptog vi kontakten igen. Vi jagar ihop, går på teater eller bara umgås med god mat.
Hon har haft sin beskärda del med sjukdomar men fixat det. För att göra en lång historia kort så har hon nu en pacemaker och jag hoppas verkligen att det hjälper henne och det känns ändå positivt. Jag blir ändå ledsen, besviken och förbannad. Många känslor bubblar och hjälplösheten är oändlig.
Flera av mina vänner har drabbats av sjukdom och jag skulle vilja stoppa ner dom i min ficka, bära dom med mej och säja att allt blir bra.
Kavringen blev bra men det är lite svårt att glädjas åt så triviala ting som bröd när alla tankar är hos mina vänner ❤️ Sköt om er därute och ta vara på dagen ❤️